In English

HemOm psykoanalysArrangemangPublikationerUtbildningForskningMedlemmarPressrumKontakt

 

Fråga en psykoanalytiker

Här svarar en panel av psykoanalytiker på frågor från alla som är intresserade av psyket, livet och relationer.

För tillfället består panelen av följande psykoanalytiker
Alexandra Billinghurst, leg. psykolog och psykoanalytiker, ordförande externa utskottet,
Marie Mandel
, leg. psykolog, psykoanalytiker och barn- och ungdomspsykoanalytiker,
Imre Szecsödy
, docent och psykoanalytiker,
Anders Berge
,  leg. psykoterapeut, psykiater och psykoanalytiker,
Lena Teurnell
, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker och
Gloria Zeligman, leg psykolog och psykoanalytiker, barn- och ungdomspsykoterapeut.
 

Alexandra
Billinghurst
Marie
Mandel
Imre
Szecsödy
Anders
Berge
Lena
Teurnell
Gloria
Zeligman
 

Skicka din fråga till "Fråga psykoanalytikern!" e-post: fraga@psykoanalys.se

Vi besvarar alla frågor och ber om din tillåtelse att publicera här på hemsidan i vissa fall.

 

Tidiga minnen och sorg efter förlust

Hej! Min man förlorade sin pappa i cancer när han var 4 år. Han och hans mamma har aldrig pratat om det och han har inga egna minnen kvar från sin pappa. Finns det någon möjlighet att få tag i minnen efter så lång tid? Hur gör man? Och hur bearbetar man en sorg som man "aldrig" fått ha som i hans fall?
Mvh Helena

Svar från panelen

Hej och tack för din komplexa fråga som berör så mycket bl.a. minne, omedvetna fantasier och föreställningar och hur vi hanterar svåra och traumatiska erfarenheter. De flesta av oss minns inte på något utvecklat sätt vad som hänt oss i tidig ålder även om vi kan ha enstaka minnen som står fram på ett mer eller mindre tydligt sätt. Det är dock alltid svårt skilja på vad som är fantasier, föreställningar, missuppfattningar och verklighet i sådana minnen. Det är svårt att veta om det är hela minnen eller delar av något större och framför allt kan den betydelse/mening vi gett dessa minnen vara omedvetna. I ett psykoanalytiskt perspektiv menar man att vi till en stor del är omedvetna om minnen, tankar och önskningar, eftersom dessa skulle kunna få oss att känna psykisk smärta som exempelvis sorg, ångest, skuld och skam. Våra erfarenheter såsom vi upplevt dem och med den betydelse vi gett dem visar sig dock i den person vi är idag, i hur vi relaterar till andra, vad som engagerar oss på ett negativt eller positivt sätt eller i våra yrkesval, etc.

I en psykoanalys har man möjlighet att utforska och förstå sig själv på ett sätt som kan vara hjälpsamt i livet. Ett kort svar på din fråga är alltså att psykoanalys eller en intensiv psykoterapi kan vara till stor hjälp även om man inte minns trauman tidigt i livet.

Med vänlig hälsning
Gloria Zeligman

 

Social fobi, depression och Internetpsykiatri

Hej! Jag har en fråga! Jag har deltagit i en behandling för social fobi på Internetpsykiatrin men började må dåligt, jag upplevde mig ensam och ville möta döden, jag avbröt det hela. Nu har jag bestämt mig för att göra ett nytt försök och har anmält mig till behandling för depression via Internetpsykiatrin. Men när jag hade fyllt i första sidan på ansökan, kom mycket starka känslor av sorg upp efter min mamma, som dog för nästan 20 år sedan. Känslorna gjorde mig helt överväldigad och till sist lyckades jag stänga av dom, jag höll på att gå ner i ett svart hål.
   Jag har frusit min sorg, vilket jag har förstått och nu känner jag ett stort behov av att tala om det här, för att våga släppa fram den här iskalla sorgen.
   Funderar lite på att kontakta en läkare och analytiker. Är det här rätt form för mig?
Doris

Svar från panelen

Hej Doris. Du har skrivit till "Fråga psykoanalytikern" och, som jag förstår, undrat om en behandlingsform som psykoanalys/psykoterapi kan vara något för dig. Nu vet jag inte så mycket om dig, förutom att du har och har haft det svårt och under en längre tid, gissar jag.

    Du har bl.a. genom att söka Internetpsykiatri för depression blivit starkt berörd av frågor som du skulle besvara i en ansökan, eftersom sorgen efter din mamma som dog för 20 år sedan så starkt kom upp. Du förmedlar att du har förstått att du har en frusen sorg som du nu vill få formulera och ”få ut”. Att förlora en förälder, en mamma, är alltid något mycket smärtsamt och behöver sörjas och bearbetas. Möjligheten att sörja beror också på ålder när det hände, hur relationen varit, omständigheter kring det, samt vilket stöd man har i sin omgivning. Man kan ha känslor och tankar som kan upplevas som motstridiga och svåra att få ihop. Våra föräldrar är de mest betydelsefulla människorna för oss alla som barn. Hur vi än har haft det med dem så är vår upplevelse av dem avgörande för hur vi formar våra tankar, känslor och personligheter. Jag säger ”våra upplevelse” eftersom våra bilder och föreställningar om våra föräldrar inte alltid är en direkt kopia av dem, utan också kan handla om våra föreställningar om dem, som inte alltid stämmer med verkligheten. Så småningom kan vi frigöra oss och bli självständiga, både i förhållande till våra inre bilder och föreställningar om föräldrarna och till de yttre, reella personer som våra föräldrar faktiskt är och/eller har varit och hitta oss själva.
    Du har prövat Internetpsykiatri utifrån ett KBT-perspektiv, och det passade inte dig så bra. Att regelbundet träffa någon i ett personligt möte är annorlunda och ger en annan trygghet. I psykoanalytisk/psykodynamisk terapi arbetar man på ett annorlunda sätt än i KBT-terapi och man han har delvis olika sätt att förstå människor. Och ja, jag tror att du skulle kunna pröva att kontakta en psykoanalytiker. Man brukar börja med ett eller några förutsättningslösa samtal för att den som söker, i lugn och ro, skall få berätta om sig själv och skälen till att man söker. Om man bestämmer sig för att sätta igång en terapi/analys har man möjlighet att i sin egen takt bearbeta och förstå de känslor och tankar som finns kring egna svårigheter i syfte att kunna gå vidare.

    Jag tycker att du absolut skall söka samtalshjälp på ett eller annat sätt. Som du kanske vet kan du ju också få hjälp inom landstinget. Inom ramen för Psykoanalytiska föreningen kan du kontakta Svenska psykoanalytiska föreningens mottagning. Där kan du också se att man också kan få fem konsultationer till reducerad kostnad.

Lycka till i ditt sökande. Gloria Zeligman

 

Autism och sexlust

Hej. Jag har autism. Och tänkte fråga om det är därför jag inte har någon sexlust. Har inte haft det på jätte länge. Och har verkligen ingen lust med det. När min kille försöker ta på mig där nere så flyttar jag på mig mm.
Snälla, hjälp mig!
Sandra

Svar från panelen

Hej Sandra, du undrar om din bristande sexlust beror på att du har diagnosen autism. Det är inte något självklart samband.
Personer med autism har däremot problem med mänsklig kontakt överhuvudtaget. Det kan ofta handla om ett undvikande av all fysisk beröring men också innebära att det är störande att bara ha en annan människa intill sig, det kan räcka med att vistas i samma rum. Den andre blir en potentiell störning som tycker saker, tänker saker och som plötsligt kan börja prata om något som inte intresserar den autistiska personen. Det kan nästan kännas som att den andre suger energi vilket gör att en annans närvaro nästan alltid medför en funktionsnedsättning för den som är autistisk. Det kan t ex vara lättare att formulera sig skriftligt i ensamhet än att samtala i ett socialt sammanhang om man är autistisk.
Svårigheten med sex kan ju handla om detta, att befinna sig i en situation där kontrollen över den andre är låg och där man blir osäker på vad som förväntas och kanske bli så upptagen av detta att det blir svårt att slappna av och tillåta att lust väcks. Tror du att det kan vara så för dig?
Om du behöver tala med någon om detta, har du - om du har en autismdiagnos - rätt till stöd vid ditt lokala Habiliteringscenter, där psykologstöd finns att efterfråga.

Hälsningar, Lena Teurnell

 

Prestationsångest

Hej! Jag har lite frågor angående prestationsångest. Jag är en tjej som går sista terminen på gymnasiet, vilket har vart en väldigt jobbig period för mig. Under lång tid har jag känt oerhörd press att prestera bra, få högsta betyg i allt - vilket jag också får men jag blir aldrig nöjd, utan ser mig alltid som ett misslyckande. Jag har också länge vart rädd för att yttra mig och föra fram mina åsikter i större grupper av människor. Det har till och med gått så långt så att jag tycker att det är jobbigt att svara "ja" när man har namnupprop i klassen. Utifrån vad lärare har sagt till mig och vad jag läst har jag fått höra att det jag känner kan vara prestationsångest. Om nu så är fallet, vad skulle kunna vara grundorsakerna till det?
Tacksam för svar.
Hälsningar Olivia

Svar från panelen

Hej, du lider av prestationsångest och undrar över den tänkbara orsaken. Nu finns det sällan en specifik orsak som går att peka ut för att förklara ett bestämt symptom utan orsaksförhållanden måste undersökas på nytt i varje unikt fall. Det finns inga universella svar på våra frågor om oss själva på det psykologiska området. Just prestationsångest är ofta kopplat till självkänslan, man presterar för att höja sin självkänsla men måste hela tiden göra allt bättre ifrån sig för att själv bli nöjd och hamnar lätt i en ond cirkel av ökade prestationer och ofta också allt starkare ångest över att kanske inte räcka till. Prestationsvägen lockar kanske extra mycket dem som är duktiga på något område, då de upplever kraften i den kick det ger för självkänslan att lyckas bra och kanske också göra andra nöjda och få uppskattning. Till slut känner man sig kanske inte värd något, om man inte presterar bra. Då har man utvecklat det som ofta betecknas som prestationsbaserad självkänsla. Samtidigt dyker ju förstås frågan upp varför man har låg självkänsla - det visar sig som så ofta inom vårt arbetsområde att varje svar reser en ny fråga...

Marie Mandel

 

Drömglömska

Hej! Jag har en fundering som jag inte kan släppa. Jag gick i psykodynamisk terapi som avslutades för nästan ett år sedan nu. Jag fick veta att drömmar är ett bra verktyg för att förstå omedvetna tankar och känslor. Problemet var att jag under de tre och ett halvt år som terapin varade inte drömde alls eller i alla fall inte kunde komma ihåg något av mina drömmar när jag vaknade. Tidigare har jag drömt ofta och tycker det är intressant och spännande att försöka förstå drömmens innehåll, men under terapin kom jag nästan aldrig ihåg någon dröm och kunde därmed inte använda mig av det i arbetet hos min psykolog. När jag så avslutade terapin började jag plötsligt drömma igen och jag blev väldigt fundersam på varför det blev så.

Svar från panelen

Hej! I ett psykoanalytiskt perspektiv så hänger glömska av drömmar samman med den psykoanalytiska förståelsen av människan. I drömmarna uttrycker vi människor känslor, tankar, föreställningar och fantasier som vi oftast har svårt att acceptera hos oss själva. Det kan handla om konflikter mellan våra önskningar och vårt samvete eller drömmar som är smärtsamma på andra sätt. Därför finns det en stark kraft att glömma drömmar trots ansträngningar att minnas dem. Drömmar är lättast att komma ihåg precis efter att man vaknat. Men man kan komma ihåg dem just då och ändå försvinner de snabbt efter uppvaknandet. Ibland kan man skriva upp drömmen, men lite senare förlora man den känslomässiga kontakten med den. Drömmen kan då kännas främmande trots att man läser vad man skrivit. Vad gäller drömglömska i terapi så tänker jag att det finns en ”risk” att drömmarna blir förstådda vilket kan vara skrämmande och en "anledning" till att inte komma ihåg. Det kan också finnas en upproriskhet i att inte minnas, försök att undvika att avslöja något man upplever som skamligt, kritik av psykoterapeuten som man inte vågar avslöja, något självdestruktivt eller något annat som är speciellt för den enskilda personen. Drömmarna kommer också som en del av relationen till psykoanalytikern/psykoterapeuten och beroende på hur den ser ut kan det bli olika lätt eller svårt att "få upp" sina drömmar. I ett psykoanalytiskt perspektiv är varje liten detalj i en dröm meningsbärande och ibland möjlig att tolka och förstå. Det sammanhänger med, som jag ovan nämnde, att ett element i en dröm kan associeras till flera företeelser. Ett enda ord eller t.o.m. del av ord kan ge anledning till vidare associationer som i sin tur ger upphov till vidare associationer i lager på lager. Inte heller en osäkerhet i en dröm är oviktig. Tvärtom kan osäkerhet i en dröm just vara uttryck för en betydelse som uttrycks i denna form. I en psykoanalys men också i andra sammanhang kan man plötsligt minnas en tidigare bortglömd dröm eller del av en som man glömt men också barndomsdrömmar man glömt bort.

Ps. Du kanske också kan ha nytta av att läsa ett tidigare inlägg om drömmar men rubriken Drömmar:

Med vänliga hälsningar

Gloria Zeligman

 

Hur används DSM

Hej jag och min klasskamrat läser socialpsykologi och läser nu om psykoanalys. Vår fråga är hur ni ser på DSM rent generellt eller även nu inför den nya DSM-5? Använder psykoanalytiker sig av denna diagnosmanual? och ställer ni er positivt eller negativt till denna manual?
Erik & Martin

Svar från panelen

Hej Erik och Martin,

Vi psykoanalytiker är ju mer än psykoanalytiker. Vi har oftast en annan grundutbildning, t ex som psykologer eller läkare. Och i funktion av de yrkena använder vi emellanåt DSM, även om många fler nog använder ICD. Historiskt sett har vi även arbetat utifrån ett lite annat diagnostiskt tänkande, t ex som det beskrivs i en bok som heter Psykoanalytisk diagnostik av Nancy McWilliams. Jag tänker att det inte går att säga hur psykoanalytiker i stort förhåller sig till DSM, det varierar utifrån vilka arbeten vi har och vilka vi är. Men jag tänker att de flesta psykoanalytiker som använder DSM i tjänsten även lägger till och använder sig av sin psykoanalytiska kunskap i arbetet med patienter.

Med vänliga hälsningar

Anna Sylvén Björnör

 

Drömmar

Hej! Drömmarna har alltid varit viktiga för mig. I natt drömde jag att jag kunde flyga – till skillnad mot många andra. Den drömda förmågan att flyga skapar en tydlig känsla av lycka. Och jag har drömt om detta flera gånger. Det finns få gånger som man kan uppleva mera kraft. Det är inget jag kan tyda och jag vet inte om det skulle vara till hjälp. Det finns ju så olika teorier. En annan dröm – den enda jag minns från min barndom – är att jag en regnig natt ramlade ned från ett högt hus ned på en bil. Där satt en man och viftad – han ville få bort mig från motorhuven. Men detta kan jag endast ha diffusa tankar om vad det kan betyda också. En bok av Poul Bjerre, Drömmarnas helande kraft, är en bok som jag just lånat. Men hans idéer om psykosyntes istället för analys är väl kanske inte på modet just nu.

Svar från panelen

Ja, drömmar är spännande och viktiga utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. De är meningsfulla och berättar om vårt ofta omedvetna inre liv samtidigt som de representerar ett annat sätt att gestalta vårt inre jämfört med vårt vardagliga, medvetna och realistiska tänkande. ”Drömtydningen är kungsvägen till kännedom om det omedvetna i det psykiska livet” sade Freud även om han också senare menade att överföringen är minst lika viktig för att förstå en människa.
   Drömmar kan ibland te sig orealistiska, surrealistiska och ologiska medan de ibland endast tycks avspegla vår verklighet. Freud menade att drömmar har en mening som kräver ett tolkningsarbete. Som du nämner så finns många drömtolkningsmetoder och jag tror att det sammanhänger med den förståelse av människan som man har. Det som var speciellt för Freud var hans sätt att försöka förstå drömmen via associationer till de enskilda elementen i drömmen samt att han förstod drömmarna utifrån sin människouppfattning. Han tänkte att drömmar är främst bildliga gestaltningar av omedvetna tankar och önskningar vi har, de s.k. latenta drömtankarna medan drömmen såsom vi minns den kallar han den manifesta drömmen. Skälet till att vi inte är medvetna är att vi censurerar oss själva eftersom vissa tankar och känslor, av olika skäl, är smärtsamma. Ännu ett skäl till drömmarnas obegriplighet är, som jag ovan nämnt, att de till största del uttrycks i bilder och uttrycker mening på ett för oss främmande och förvrängt sätt.
   Freud beskriver tre mekanismer som särskilt bidrar till förvrängningen. Den första är förtätningen. Det innebär att ett element i en dröm t.ex. en person eller ett rum kan associeras till fler saker samtidigt. En person i en dröm kan vara en sammansättning av fler olika personer med något gemensamt drag eller en person till vilken man kan associera olika personer som har olika drag både fysiskt och psykiskt. En blomma kan exempelvis vara en symbol, associeras till ett barndomsminne, något som har hänt nyligen och en person samtidigt.
   Nästa viktiga tankemekanism kallas förskjutning och är viktig för att göra drömmen obegriplig. Den innebär att man kan ha en stark känsla i en dröm för en företeelse som i själva verket gäller något helt annat. Exempelvis kan man känna sig ledsen när någon dör i en dröm medan sorgen i själva verket handlar om något annat. Också en idé kan stå för en annan. Ett dukat bord i en dröm kan stå för maten som i sin tur kan stå för mamma och hennes bröst eftersom det var via bröstet vi fick vår första mat.
   Den tredje viktiga principen kallas symbolisering. Den innebär att ett element i en dröm kan förstås figurativt/symboliskt. Ett exempel som Freud ger i sitt verk Drömtydning gäller personer i början av en psykoanalys som ofta drömmer att de påbörjar en konkret resa vilket han tolkar symboliskt/metaforiskt som den mentala psykoanalys personen bestämt sig för att genomföra. Drömmen kan framställa en abstrakt idé genom en konkret företeelse som i detta fall. Även ordspråk kan visa sig i drömmen i form av bilder.
   Freud menar att drömmar uttrycker önskningar även om det finns flera undantag till detta. Det vi är med om i vårt dagliga liv väcker omedvetna önskningar från vår barndom och drömmar kan gestalta glömda lustfyllda barndomsminnen liksom smärtsamma.
   Så till just din dröm. Tyvärr är den inte möjlig att tolka eftersom det skulle kräva dina associationer och kunskap och ditt liv vilket vi inte har tillgång till. Lösa tankar man kan få utifrån drömmen är att bilen står för en persons kropp, din eller en annan för dig viktig person. Kanske finns ett barndomsminne inbakat i denna bild. Vad gäller att du flyger associerar jag till Freuds kommentar om flygdrömmar. Han menar att de kan handla om hur det kändes för oss som barn när vuxna höll oss och lät oss flyga i luften något de flesta barn njuter av. I dessa drömmar om att flyga visar sig inte de vuxna och deras händer. Han skriver också om många andra betydelser denna typ av drömmar kan ha. Freud menar att det inte finns en fast drömsymbolik även om det finns några symboler som kan ha liknande betydelse för oss människor.
   Psykoanalytiker kan också tänka olika om drömmar. Nedan ger jag referenser till några intressanta böcker äldre och senare om drömmar.
 

Med vänliga hälsingar

Gloria Zeligman

 

Freud, Sigmund (1996). Drömtydning. Borås: Natur & Kultur.
Hundra år av drömmande – Kan beställas via Svenska psykoanalytiska föreningen.
Freeman Sharp, Ella (1988). Dreamanalysis. London: Marsfield Library.
Flanders, Sara (1998). The dreamdiscourse today. London and New York: Routledge.
Meltzer, Donald (1992). Dream-life. Worcester: Clunie Press.

 

Om sexlust

Hej! Jag är 48 år, gift sedan 11 år, har STORT problem med sex. Har 0 sexlust sedan många år tillbaka, mår dåligt såklart över detta då min man ställer ultimatum att söka hjälp annars vill han skiljas. Jag är barnlös, min man och jag har gått igenom provrörsbefruktning, utan resultat, för 10 år sedan, och det har varit en hel del misslyckanden med företag, arbeten, mm. senaste åren.  Känner ingen glädje i någonting längre, vad skulle kunna "hjälpa" mig? MVH.

Svar från panelen

Du beskriver att din lust till sex försvunnit sedan flera år tillbaka och att inget är glädjefyllt. Kanske är du deprimerad? Du anger också något som skulle kunna ha bidragit till din nedstämdhet, försöket med provrörsbefruktning som misslyckades för tio år sedan liksom oron att din man kanske lämnar dig om du inte går honom till mötes sexuellt och du nämner också misslyckanden med jobb och företag. Det är viktigt att göra något åt en depression. Ett steg kan förstås vara medicinering, men de problem du nämner visar att det finns flera betydelsefulla frågor som du skulle behöva tala med någon om. Psykoterapi kan säkert innebära ett stöd och en hjälp för dig. Kanske kan du som ett första steg undersöka om det finns någon psykolog eller kurator knuten till din vårdcentral och i så fall be att få träffa honom eller henne.
 

Hälsningar
Lena Teurnell

 

Hej! Vi har en kompis som är rädd för att bli avvisad för kvinnor.

Vad är anledningen till detta enligt psykoanalysen, har det med någon speciell psykosexuell fas att göra? (Exempelvis falliska fasen). Vet ni också hur behaviorismen ser på detta?
Tacksam för svar! Jag vill hjälpa min kompis. TACK!

Svar från panelen

Hej Ida!
Rädslan att bli avvisad av kvinnor kan ha så många anledningar att det inte går att svara kort på det utifrån en teoretisk utgångspunkt. Jag skulle gissa att både psykoanalytiker och behaviorister skulle behöva veta mer om personen som det handlar om; symptom, bakgrund, hur rädslan ter sig, osv.

Med vänliga hälsningar
Anna Sylvén

 

Kan ”svenska barns försämrade resultat i skolan” … bero på ”att barn av olika skäl skiljs för tidigt från sina mödrar”?

Svar från panelen

Frågans bakgrund antar jag vara det välkända faktum att trygg tidig uppväxt (t ex uttryckt som ”goda familjerelationer” och ”anknytningsmönster”) betyder mycket för framtida intellektuell, emotionell och social förmåga. Men tyvärr går det inte att svara enkelt. Orsaksresonemang är notoriskt krångliga. Och ”skiljas från sina mödrar” kan ju betyda allt från vanligt dagis till traumatisk förlust genom död eller flyktingskap. Kortast möjliga svar blir: kanske i någon mån, men svårt att säga. Först ska därför frågan fördjupas (krånglas till). Avslutningsvis ett par lästips.

     Enkla samband finns nästan aldrig. Orsaker kan samverka eller motverka varandra. Verkan av en orsak kan vara orsak till en annan verkan. Ömsesidiga effekter finns nästan alltid. Särskilt krångliga är orsaksresonemang när det gäller mänskliga relationer, egenskaper och beteenden, som utvecklas i samspel dels mellan

  • biologiska faktorer (fysisk och psykisk hälsa, genetiskt arv),
  • psykiska faktorer (självkänsla, lust att lära och optimism om att kunna lära sig, trivsel med sig själv och gruppen, etc.),

  • sociala faktorer (psykosociala svårigheter av många olika slag, flykting- och migrantstatus, traumatiska erfarenheter, deprimerad förälder, konflikter hemma, missbruk, fattigdom), och dels mellan individen, gruppen och samhället i vidare mening.
     

Skolresultat är slutsumman av ett otal inverkningar på olika systemnivåer, från makronivå med hög komplexitet (jmfr världsekonomin, vädret) över medelhög nivå (svensk skolpolitik, pedagogers utbildning) till mikronivåns banala små sammanhang (t ex att barnet inte äter ordentlig frukost på morgnarna). Man måste

  • identifiera orsaken(-erna): Skolresultat kan påverkas av t ex skolsystemet och läroplanen, pedagogiken, den enskilda skolan, den enskilda läraren, klassen, hemmiljön etc., lika väl som det enskilda barnets egenskaper.
  • identifiera orsaksriktningen: Ömsesidig påverkan finns mellan faktorer i samhället (bristande respekt för lärarnas arbete), skolan (”klimatet”, mobbning, etc) och hos barnet (t ex trots, störande beteende) eller familjen (t ex föräldrars inställning till skolan).
  • tänka på tidsperspektivet: Orsaksfaktorer kan ha inverkat när som helst under barnets liv, från spädbarnstiden till den skoldag då betyget utdelas, och vid ett tillfälle, upprepade gånger eller stadigvarande under flera år.
     

Några lästips:

  1. Googla på anknytning! Där finns åtskilligt av intresse, t ex bok och artiklar av Tor Wennerberg.
  2. www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/Aktuella%20artiklar/Anknytningx3.pdf
  3. Boken ”Förskola för de allra minsta – på gott och ont”. (Köps på nätet.) Där har jag samlat vetenskapligt säkra uppgifter om effekter av övergången från familjen till förskolan, och långtidsuppföljningar av t ex barn med olika anknytningsmönster.

 

Hälsningar
Magnus Kihlbom

 

Är det helt och hållet omöjligt att utvecklas i vuxen ålder? Är man som "klar" efter den sista utvecklingsfasen enligt Freud?
Mvh/ Moa

Svar från panelen

Ang utveckling senare i livet:
De tidiga faserna utgör stegen från att vara liten och totalt beroende till att bli en självständig vuxen. Men utvecklingen tar ju inte slut med detta. Överhuvudtaget kan det vara fruktbart att se utvecklingsfaserna på ett annat sätt än som en trappa där man står stadigt på ett visst trappsteg och har passerat trappstegen nedanför. Istället kan man se utvecklingen som en mer rörlig process där man rör sig lite upp och ner och kan behöva uppleva rejäla fall ibland i livet, då man tappar funktionsnivåer som tidigare tyckts så stabila. I barndomen kan man se det hos barn som t ex förlorar en viktig person eller får en ny plats i familjen när ett syskon föds. Hos vuxna kan sådana tillbakagångar inträffa i samband med kriser och förluster, vid skilsmässor, vid arbetslöshet eller när man drabbas av svår sjukdom – eller när någon närstående avlider. Snarare pågår ju utvecklingen hela livet. Detta beskriver t ex Erik Homburger Erikson i sin teoribildning om utveckling som han på ett fruktbart sätt placerar i ett sammanhang utifrån ett samhälleligt perspektiv.

 

Lena Teurnell

 

Hej! Jag undrar hur en psykiskt sjuk mor påverkar utvecklingen av sitt barn enligt psykoanalysen?
Mvh /Johanna

Svar från panelen

Psykisk sjukdom påverkar en människa på ett genomgripande sätt. Den ångest och depression som ofta finns med i bilden kan nästan smitta av sig på omgivningen. Att vara i närheten av stark ångest eller djup depression kan kännas så påtagligt för andra, nästan som det finns rent konkret i luften. Men med psykisk sjukdom påverkas också sättet att relatera till andra, vilket påverkar alla nära relationer, inte minst till små barn som inte kan hantera situationen, då de inte kan förstå vad som hänt och förhålla sig till det som vuxna kan. Dessutom blir den som drabbas av psykisk sjukdom – precis som oftast är fallet när man drabbas av smärta och sjukdom överhuvudtaget – självupptagen och får minskad ork att ägna sig åt omgivningen, synfältet blir begränsat och energin och orken minskar. Då kan det vara svårt att vara förälder samtidigt med de krav som ställs på tillgänglighet och uppmärksamhet.

    Men hur mycket människor omkring en psykisk sjuk person påverkas beror ju på hur den sjuke beter sig och förhåller sig. En viktig och kanske avgörande fråga är förmågan till insikt i det egna tillståndet. Den som vet att han eller hon är sjuk, har möjlighet att på olika sätt ta ansvar för det, äta medicin när det är nödvändigt, se till att bli inlagd på sjukhus när det är nödvändigt och på så vis skydda sina närmaste. Och som förälder till små barn kanske ordna hjälp av någon trygg person i omgivningen. Det kan i bästa fall finnas en förälder till som också ser till att skydda barnet från det allra svåraste, vilket förstås ger ett visst stöd som begränsar risken för skador.

 

Lena Teurnell

Kan barn och tonåringar gå i psykoanalys?

Svar från panelen

Barn är inte som vuxna. I sitt tänkande styrs de i hög grad av sina känslor. Några drag som är typiska för barn är följande; barn har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet och de kan därför ha orealistiska fantasier som också kan vara omedvetna. De har svårt att skilja mellan tankar och handlingar, är naturligt egocentriska och utgår från att världen kretsar runt dem. Det är därför det är så viktigt att man berättar för dem att sådant som händer, t.ex. en skilsmässa mellan föräldrar, inte är deras fel. Barn tänker också konkret och har mycket lite kunskap om realiteten. De är absolut beroende av vuxna, har skör självkänsla och behöver därför vuxna som hjälper dem att hantera känslor och tankar.
    I det psykoanalytiska tänkandet utgår man ifrån att vi påverkas av våra erfarenheter. Våra erfarenheter är dock inte avbilder av vad vi varit med om utan handlar om hur vi förstår och tolkar det som händer oss. När det gäller barn är avståndet mellan erfarenheten, så som barnet förstår den, och faktiska upplevelser större än för vuxna.
    Barn kan bli oroliga, besvärliga och ha otäcka fantasier som skrämmer, t ex mörker, krokodiler under sängen, tjuvar, spöken, troll och häxor. De kan ha mardrömmar, vara rädda att bli övergivna och känna sig elaka och dåliga. De kan ha tankar och känslor som de tror att de vuxna inte accepterar. De kan ha svårt att koncentrera sig, få vredesutbrott, vara impulsiva, ha svårigheter i kontakt med kamrater och vuxna eller problem i skolan av olika slag. De kan vara med om svåra saker och tolka det som har hänt utifrån sin begränsade erfarenhet och kunskap men också vara styrda av sina känslor i sin förståelse. De kan missuppfatta och dra felaktiga slutsatser av sina erfarenheter.
    Vissa rädslor och reaktioner är typiska för åldern och går över. Men barn kan också fastna i sina symptom och behöva hjälp att komma ur dem. Eftersom barn har så svårt att förstå, uttrycka och sätta ord på vad de känner och tänker och ibland hindras av stark rädsla så kan de leva med felaktiga föreställningar och bygga in dem i personligheten. Det är i dessa lägen när symptomen kvarstår, blir allvarligare eller flera som psykoanalys kan vara till hjälp, ibland den enda. Barn som har neuropsykiatriska diagnoser kan också ha stor hjälp av en barnanalys.
    Att vara tonåring innebär speciella svårigheter och man kan behöva hjälp med att undanröja dilemman som hindrar en utveckling mot självständighet. Exempel på problem i tonåren är depression, dålig självkänsla, ätstörningar eller kamratsvårigheter. Då kan psykoanalys vara till stor hjälp.
    I en psykoanalys utvecklar barnet ett förtroende för analytikern. Barnet har möjlighet att gestalta sitt inre med hjälp av t.ex. lek, teckning och ”prat” medan analytikern hjälper barnet att förstå och sätta ord på det som händer.
    Här på hemsidan kan man läsa lite mer utförligt om hur barn- och tonårsanalys går till och där finns också exempel på några problem som varit anledningen till att man sökt analys för barn och tonåringar.
    En fin liten bok som presenterar hur man kan förstå barn upp till 6 års ålder utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv är Selma. H. Fraibergs bok ”De magiska åren – Hur man förstår problemen i den tidiga barndomen, från födelsen till skolåldern”.

 

Med vänlig hälsning
Gloria Zeligman

Fråga: Har min barndoms upplevelser påverkat min utveckling som vuxen?

Hej!
Jag har haft en trasslig och tung uppväxt med en far som var alkoholist och en destruktiv mor. Var mobbad dom första 6 åren i skolan och mådde jätte dåligt. Min far valde att hänga sej på julafton och jag vet inte varför. I dag är jag 55 år och mår relativt bra men med många tråkiga minnen. Tyvärr kan jag inte minnas annat än tråkiga minnen det finns inga roliga. Varför? Min fråga är: har min barndoms upplevelser påverkat min utveckling som vuxen? Jag är inte speciellt social av mej fast jag har ett jobb som fungerar hyfsat. Skulle bli så tacksam för ett svar.

Med vänliga hälsningar
Gunilla

Svar från panelen

Du beskriver väldigt kortfattat en barndom där det framgår att det inte varit särskilt lätt för dig att växa upp. Hur din barndom påverkat dig som vuxen är ju inte så lätt att säga något om eftersom du berättar så lite. Att du alls ställer frågan kanske beror på att du tror att din barndom påverkat t ex det faktum att du inte är ”så social av dig”, en av de få saker du berättar om dig själv. Att inte vara så social kan ju signalera olika slags bakomliggande orsaker, t ex kan tidiga svårigheter leda till att en människa får svårt att känna tillit till människor så att man drar undan och kanske t o m undviker att närma sig andra. Och tilliten till andra har troligen drabbats av det du upplevt.
   Varför du inte minns roliga saker vet jag inte. Tror du att det finns roliga minnen du glömt? Eller speglar dina få roliga minnen det faktum att det var svårt för dig under uppväxten? Kanske minns du sådant som stämmer med din bild av din barndom och av dig själv. Mobbning tror jag är en erfarenhet som hårt kan drabba självkänslan och kanske även bidra till att man framförallt minns sådant som stämmer med en negativ självbild. Det är svårt att vara med om att bli mobbad under de första sex åren i skolan utan att självkänslan hårt drabbas av detta.
   Men det finns aldrig enkla förklaringar eller samband mellan barndom och vuxenbeteende. Samma uppväxt kan leda till olika utveckling för olika personer. Inget är helt förutsägbart. Det tycks ju som om du trots stora svårigheter i ditt liv ändå har ett jobb där du fungerar ”hyfsat”. Det visar ju att du delvis faktiskt kunnat ta dig ur en trasslig och tung uppväxt och förhoppningsvis klarat att trots allt utveckla hyggliga relationer till andra.

Med vänliga hälsningar
Lena Teurnell

Fråga: Hitta terapeut och kostnader

Hej

Jag har under flera år funderat på att börja i någon form av terapi.
Jag är nu femtio och det börjar bli dags att göra något eftersom jag under större delen av mitt liv känt en otillfredsställelse över mitt liv. Jag har ett par gånger provat olika mediciner via företagshälsovården men detta har inte fungerat. När jag läser om psykoanalys så tycker jag det verkar intressant.
   Min fråga är hur jag skall gå tillväga för att hitta en lämplig terapeut – det finns ju väldigt många att välja på.
   En annan fråga rör kostnaden. Om man skall gå på behandling flera gånger i veckan i flera år lär det väl bli frågan om väldigt mycket pengar. Vad kan man räkna med för kostnad per behandligstillfälle? Finns det några möjligheter att få detta helt eller delvis finansierat via landstinget?

Med vänlig hälsning
Ulf Andersson

Svar från panelen

Hej Ulf

Att gå i psykoanalys eller psykoterapi kan ju vara ett viktigt sätt att ta dig själv och ditt liv på allvar. Att hitta en lämplig terapeut kräver lite tid och engagemang. Det kan vara viktigt att fundera över om du vill gå hos en kvinna eller man, om det är viktigt att hon eller han har sin mottagning i närheten av ditt arbete, el dyl. Antingen kan du titta här på vår hemsida och ringa själv till en psykoanalytiker, eller så kan du ringa vår mottagningstelefon, klicka på länken "Sök psykoanalytiker" här på hemsidan. Det kan vara bra att träffas två–tre gånger innan du bestämmer dig för om du vill börja hos honom eller henne.

   Kostnaden per behandlingstillfälle varierar lite, framför allt beroende på om det gäller psykoanalys eller psykoterapi. Oftast kommer man överens om priset tillsammans med sin psykoanalytiker eller psykoterapeut, men ett vanligt pris är ca 800 kr för 45 minuter. En del läkare har avtal med Stockholms Läns Landsting och där kan man gå ett begränsat antal timmar på högkostnadsskyddet.

Lycka till!

Med vänliga hälsningar
Anna Sylvén Björnör

 

Fråga: Kan man bota ADHD och autism eller Asperger syndrom med psykoanalys?

Svar från Lena Teurnell

Mitt svar på den frågan är nej! Man kan inte behandla dessa tillstånd med psykoanalys. Det rör sig om bestående och livslånga funktionsnedsättningar som inte botas med med psykoanalytisk eller psykoterapeutisk behandling, men som kan lindras. Om omgivningen byggs upp för att underlätta livet för personer med dessa handikapp, kan de må bättre och symptomen lindras.
   Däremot kan människor med sådana handikapp ha hjälp av psykoanalys eller psykoterapi eftersom de precis som andra har en inre värld som kan behöva utforskas och relationsproblem som de kan behöva hjälp med. Då deras problem kommer att vävas in i den problematik som själva handikappet innebär, är det förstås viktigt att psykoanalytikern eller psykoterapeuten är insatt i vad deras handikapp innebär för bättre kunna hjälpa dem med deras problem.
   Dessutom är det viktigt att de fått rätt diagnos. Idag finns en risk för neuropsykiatrisk överdiagnostisering genom en ensidig kartläggning av yttre tecken på tillståndet. För att ställa rätt diagnos krävs en noggrant utredning.

 

Anna frågar om det är värt att gå på djupet

Hej!

Har delade känslor inför terapi. Jag har vetat en tid att jag behöver hjälp i form av någon terapiform med känner mig kluven. Min barndom tar sedan jag själv med mamma för fem år sedan upp allt mer av mina funderingar. Jag är nyfiken på att gå på djupet av hur den har påverkat mig som person, mina relationer och mig som förälder. Det finns mönster jag vill förändra men inte kan på egen hand. Min sambo och pappan mina barn är en fantastisk person, men förstår inte mitt behov av terapi men jag känner att mina svackor påverkar oss.

   Men nu till min rädsla; jag har känslor att vara ensam som jag ofta får tygla och ger utlopp för på andra sätt, eftersom jag vill vara i vår familj. Men vad händer om jag börjar en process, kommer jag att lämna mina kära? Jag är komplicerad, mer än vad min man förstår.

   Så ena sidan av mig vill gå på djupet och analysera från grunden. Andra sidan vill inte gräva i det som varit utan blicka framåt och ändra negativa tankemönster. Vad är tror ni? Vad kan jag behöva?

Mvh Anna

Svar från panelen

Hej Anna,

du undrar vad du behöver; gå på djupet och analysera från grunden – eller blicka framåt och ändra negativa tankemönster. Du berättar att du har svackor och att känner dig rädd och ensam. Något har väckts inom dig när du blev förälder och detta har med din mamma och din barndom att göra. På vilket sätt berättar du inte. Du vill vara i din familj men är rädd att du ändå skulle lämna den. Du beskriver din sambo som ”fantastisk”. Ändå finns tanken att du skulle kunna lämna honom och era barn. Vad beror det på? Varför skulle du överge din familj fastän du inte vill det? Har du svårt att se dig själv som den som styr ditt eget liv? Tycker du inte att du är värd en så bra man? Eller finns det något i situationen som du inte vill se?
   Den som väljer att gå i psykoterapi har nästan alltid någon form av lidande, som man inte kommer tillrätta med på egen hand. När man fastnar i problem kan man behöva hjälp utifrån. Du behöver fråga dig hur det ser ut för dig. Det du själv beskrivit är att dina problem jagar dig och jag tror att de kommer att jaga dig mer och mer om du fortsätter försöka låtsas att de inte finns. Du beskriver en process som redan påverkar ditt förhållande. Du är fylld av något viktigt som plågar dig och som din sambo inte får veta. Du stänger honom ute och det får dig att känna dig ensam och det måste förstås på något sätt drabba honom och er relation.
   Vare sig du väljer att söka hjälp med att försöka förstå vad din rädsla handlar om och dess koppling till ditt föräldraskap och din barndom eller väljer att försöka få hjälp av mer kognitivt slag med dina tankemönster, måste du erkänna problemet. Det är en förutsättning för att kunna göra något åt det och fatta beslut om en förändring. En psykoterapi behöver inte leda till att du lämnar din familj, om du inte kommer fram till att det är nödvändigt. Psykoterapi kan istället göra din rädsla begriplig och möjlig att hantera inom ramen för relationen. Och det är du som bestämmer vilka val du gör. Inre barndomsspöken skingras ofta i dagsljus. Det som nu känns så omöjligt och skrämmande kan vara möjligt att förändra eller att betrakta på ett annorlunda sätt.
   Det du sagt om dina problem tyder på att en psykodynamiskt inriktad psykoterapi eller psykoanalys skulle kunna vara dig till hjälp.

Lena Teurnell

 

Alma, om skillnaden mellan terapi och analys

Hej,
Jag skulle vilje veta vad det är för skillnad mellan psykoterapi och psykoanalys? Vet att det finns cirka 300 olika inriktningar i psykoterapi, men vad är det som skiljer psykoterapi och psykoanalys åt?

Må väl!
Alma

Panelen svarar

Hej Alma,
Det finns många olika skolor i psykoterapi, men idén att samtalet kan hjälpa en person att finna sig själv och att få djupare mening med sitt liv kommer ursprungligen från Freud, som grundade psykoanalysen. Psykoterapeutisk behandling kan ha olika inriktningar, men både den psykodynamiska psykoterapin och psykoanalysen utgår från tanken på att vi människor har ett omedvetet, som är en viktig del i vårt skapande av oss själva och vår inre verklighet.
   Generellt kan man säga att psykoterapi är en mindre intensiv behandling än psykoanalys, eftersom psykoterapi vanligtvis sker 1-2 ggr/veckan och ibland mer sällan än så, medan psykoanalys vanligtvis äger rum 3-5 ggr/veckan. Vilken behandlingsform man väljer beror mycket på hur mycket tid och energi man vill lägga på att förstå sig själv. Det viktigaste av allt är att man känner förtroende för sin behandlare.
   För ett utförligare svar, kan du gärna se tillbaka på tidigare inlägg här på hemsidan.

Med vänliga hälsningar
Anna Sylvén

 

Maria från Helsingborg frågar

Hej!
Under några år har jag funderat på hur jag ska komma vidare i min egen inre utveckling och skulle vilja veta mer om mina möjligheter att gå i psykoanalys. Jag bor i nordvästra Skåne och arbetar i Helsingborg. Vet ni om det finns det någon verksam psykoanalytiker i Helsingborg eller i närheten? Jag har inte lyckats hitta någon.
   En annan fråga jag har handlar om mina barn. Innan jag fick barn arbetade jag mycket med mig själv i psykoterapi och bildterapi. Det var ett smärtsamt men livsviktigt arbete för mig, vilket förstås tog mycket energi. Numera går ju mycket energi och tid till barn och familjeliv, vilket jag är glad för. Jag känner dock också ett behov för egen del. Mina barn, två flickor, blir 4 och 6 år i sommar och det jag undrar är om det finns någon slags rekommendation eller tanke kring hur gamla barnen bör vara innan en förälder påbörjar en psykoanalys, eftersom det är energikrävande arbete. Tacksam för svar!

Vänliga hälsningar!
Maria H.

Svar från panelen

När det gäller din fråga om det finns någon psykoanalytiker i Hälsingborg, så kan du få bästa svaret av Skånska psykoanalytiska sällskapet, Sandgatan 6, 223 50 Lund. Deras telefonnummer är 046-13 38 00.
   Att gå i psykoanalys är ett stort projekt och det tar mycket tid och engagemang. Men det tar inte nödvändigtvis tid och engagemang ifrån barnen. Åtminstone på sikt kan behandlingen leda till att man utvecklas som förälder och blir en mer närvarande, klokare och kanske mer ömsint förälder.
   Det är annorlunda om man är höggravid eller just har fött barn. Då upptar ofta relationen till barnet så stort känslomässigt och praktiskt utrymme att psykoanalytisk behandling bör vänta.
   Hur värdefull jag än anser att psykoanalytisk behandling kan vara - det är ju ändå bara du själv som kan avgöra om priset i form av resor, tid och pengar uppvägs av det goda en psykoanalys kan ge. Ta kontakt och försök få prova på några orienterande samtal.

Vänliga hälsningar
Dag Notini

 

Fråga från signaturen "Stefan"

Hej!
Jag har länge funderat på att söka mig till någon slags form av terapi men ställs nu inför valet mellan det som jag tror kallas freudiansk psykoanalys och det som kallas KBT (är det jungianskt). Varför och framför allt HUR ska jag välja, jag har inte förstått skillnaden om det nu finns någon. Tack – Stefan

Svar från panelen

Psykoanalys
Psykoanalys är en genomgripande och långsiktig behandling som bedrivs 3–5 gånger i veckan under flera år. Patienten ligger ned och uppmuntras att så fritt som möjligt uttrycka sina upplevelser, tankar och känslor.
   Psykoanalytikerns och patientens gemensamma utforskande av och ökade förståelse för det patienten uttrycker, leder till att behandlingen framskrider och fördjupas. Även själva inverkan av den tillitsskapande relationen, med dess täthet och regelbundenhet vad det gäller plats och tider, har en avgörande betydelse för behandlingens framgång.
   Den process som speciellt utnyttjas i psykoanalys för att få till stånd en djupgående, både tankemässig och emotionell bearbetning, kallas överföring. I relationen med psykoanalytikern uttrycks känslor och tankar förknippade med omedvetna fantasier och föreställningar som patientens har om sig själv och andra betydelsefulla personer. Också minnen som ursprungligen härrör från betydelsefulla relationer under barndomen återuppväcks i överföringen. Genom förståelsen av vad som gestaltas och återupprepas i samspelet med psykoanalytikern, kan patienten få insikt om tidigare bortträngda och okända sidor av sig själv och sina relationer till viktiga andra.
   Behandlingen ökar förutsättningarna för patienten att ta ansvar för sig själv och sitt liv. Ett gynnsamt klimat för psykisk utveckling och mognad skapas. På senare tid har studier visat goda resultat avseende att långvariga behandlingar, som psykoanalys, är lämpligt för personlighetsproblem som varit varaktiga under lång tid.

Kognitiv beteendeterapi (KBT)
   KBT är en naturvetenskapligt inriktad psykoterapi. Det är en samling tekniker som tar bort väl avgränsade symptom som inkräktar på livsutrymmet. Arbetet sker på en intellektuell (kognitiv) nivå och försöker hjälpa patienten att bli medveten om sina "tankefel" och att ändra dessa samt att belöna och bestraffa. Beteendeförändring är nyckelordet.
   Inom kognitiv terapi utgår man från att vårt sätt att uppfatta verkligheten bestäms av tidigt införlivade kognitiva strukturer, som utgör en sorts filter för vår upplevelse, och bestämmer vårt sätt att bearbeta, tolka och lagra stimuli, såväl från omvärlden som från vår inre miljö.
   Man förstärker patientens fungerande egenskaper och försöker bygga upp de svagare samt finna ändamålsenliga sätt att hantera svårigheter. Genom att träna och successivt öka svårighetsgraden kan man klara situationer man tidigare inte klarat. Människor med svåra depressioner, fobier, panikångest, tvångsbeteenden, autism och ätstörningar vars liv i övrigt fungerar tillfredställande har särskilt utbyte av denna terapiform. Man kan tala om en omprogrammering.
   Terapeuten avstår ifrån att tala om omedvetna känslor och fantasier eller att betrakta barndomen som viktig. Relationen till terapeuten är instrumentell. Målsättningen är klar och väldefinierad och ändras inte vartefter. Terapin bestäms i förväg oftast till 10–20 sessioner. I och med att resultaten inriktar sig mot beteendeförändringar som man kartlägger via formulär (t ex depressionsbenägenhet) kan resultaten mätas, vilket passar den naturvetenskapliga ansatsen. Resultaten är ofta goda och väl dokumenterade.

 

Fråga från signaturen "Sofia"

Hej!
Jag tycker att det låter spännande med psykoanalys, men jag undrar hur de förändringar man åstadkommer under psykoanalys ser ut. Brukar patienten ändra sitt beteende eller är det mer at man lär sig acceptera sig själv (som man är)?

Svar från panelen

Hej Sofia!
Du ställer den viktiga frågan, vad kan man vänta sig av psykoanalys.

 

En psykoanalys är ett stort projekt. Man träffas flera gånger i veckan (kanske fyra) under flera år (kanske fem). Det är en djupgående, spännande och innehållsrik resa. Men psykoanalysen är inte ett knep att få oss att tro på paradiset. Det är ett ganska hårt och ibland smärtsamt arbete, som dock ofta lämnar plats för känslor av djup lättnad och bekräftelse.
   Psykoanalysen ställer inte upp så konkreta mål, utan många förändringar är sekundära till en klargörande process.
   Under den långa tid en psykoanalys tar beskriver man sitt liv, sin situation, sina känslor, tankar och sin historia. Den beskrivningen och de tolkningar som görs medför förändringar både av upplevelse och beteende.
   En vanlig anledning att söka psykoanalys är en plågsam insikt om att man upprepar destruktiva mönster i sina nära eller arbetsrelationer. Den stora insats av uppmärksamhet och försök att förstå som man gör i en psykoanalys leder till att de destruktiva mönstren uppenbaras och lättare förändras.
   Psykoanalysen medför en realitetsanpassning, en process där man konfronteras med en sannare och mindre idealiserad bild av sig själv och viktiga personer i ens historia. Man lär sig att förstå både sina begränsningar och sina möjligheter bättre.

 

Fråga från signaturen "Heli"

Hej!

Hur blir man av med en evig osäkerhet hos män?? Har blivit sviken många gånger och har nu svårt att börja en relation och lita på män. Också under barndomen har jag blivit sviken av föräldrarna och varit med om skilsmässa i barndomen. Har också själv skilt mig för 5 år sen.

Svar från panelen

Hej Heli!

Tack för ditt brev där du undrar hur man blir av med sin långvariga osäkerhet på män.

   Kanske kan man bli mindre osäker om man kan skaffa sig bättre erfarenheter. Det kräver ju modet att trotsa rädslan och vara medveten och litet försiktig om sig själv. Det kräver att du försöker formulera vad du behöver – och ser efter om det är något som faktiskt finns att få i den aktuella relationen.

   Jag tror att det är så för de flesta människor att tidigare besvikelser dyker upp just när man står i begrepp att ge sig in i en djupare relation. En oro att på nytt göra sig beroende av en annan människa väcks till liv. Inte så få människor drar sig då undan. De söker tryggheten i att avstå. Det är ett högt pris att betala – och det verkar inte som du har valt den lösningen.

   Då finns det bara ett sätt, att försöka igen, litet klokare än förut och med all den goda vuxenhet du har.

 

 

Länkar

Vi har samlat ihop en lista på länkar till resurser på Internet med anknytning till psykoanalys.

 

 

Copyright © Spaf 2017-03-26

webmaster

 

 

Svenska psykoanalytiska föreningen    Västerlånggatan 60    111 29 Stockholm     08-411 54 57    www.psykoanalys.se    info@psykoanalys.se